Ytterligarge ett farväl.

Nu blev det tillslut så att jag flyttar från denna blogg till en ny blogg på metrobloggen. Jag tar farväl ännu en gång. Men så blir det ibland. Men ett farväl innebär ofta också ett välkomnande.

Så nu kan ni alltså hitta mig på:

http://www.metrobloggen.se/decemberfirst1989

Jag håller tummarna för att ni hittar dit och att jag kan hitta en liten kommentar från er där. I alla fall någon gång ibland.

Hej då då. Igen

Då kör vi

Nu sätter en ny vecka igång då. Måndagmorgon.

Halva världen sitter just nu och har måndagsångest, medan den andra halvan antagligen sitter och äter middag. De har å andra sidan söndags ångest, eller är de tisdag där?

Själv sitter jag och undrar över dagens outfit. Det är ju tydligen kallt i Sverige nu om man ska tro på metrologerna. Men ärligt, när hade de rätt senast?

Enögd och osminkad

Jaha, då var dagen som enögd över då. Jag har hela dagen, på min optikers order, gått omkring med en lapp för höger öga. Jag har lyckats hålla mig inne hela dagen, och ingen förutom min kära familj har fått sätt mig i detta tillstånd.

I morgon blir det andra bullar dock. Då måste jag ta mig till Globen helt själv, med lappen på. Jag känner på mig att jag kommer bli utsatt för en del stirrade tunnel- och tvärbaneåkare.

Önska mig lycka till!

Ps, nämnde jag hur svårt det är att använda ett tangentbord med bara ett öga? Jag har aldrig använt stavningskontrollen så flitigt.

Funderingar, del två

Sitter och undrar vart jag och min stackars blogg ska ta vägen. Jag har för tillfället tre bloggkonton. Ett här, ett hos blogg.se och ett på metrobloggen.se. Just nu skriver jag här, det är inte så att jag kör flera bloggar parallellt eller så.

Men hur ska jag göra nu då? Jag gillar blogspot.com, men de känns lite utanför den svenska markanden och eftersom jag skriver på svenska kan det ju vara smart att ha kontakt med just den marknaden... Dessutom finns det ingen statistik på den här tjänsten. Blogg.se tycker jag har ganska många brister när det kommer till att designa bloggen, bla. Men metrobloggen.se verkar bra, men jag fattar inte riktigt det får med att man får lön. Hur i helvete går det till liksom??

Så nu sitter jag här och velar. Help!!

Note to self:

Borsta inte tänderna när du är förkyld. Det går inte att andas då...

Ghaaah

Om män kan bete sig som om världen är på väg att gå under så fort de känner sig lite sjuka kan fan jag det också. Det finns ju till och med ett eget namn för det; mansförkylning.

Med andra ord; jag har drabbats av mansförkylnig. Nu sitter ni väl och undrar vad skillnaden på en mansförkylning och en vanlig förkyling är. Så här är det. Män kan drabbas av lite ont i halsen och genast måste de vara hemma från jobbet och dricka kykligsoppa i en vecka. Och så klagar de nånstopp.

Jag är alltså förkyld, men jag orkar inte ignorera det som jag normalt gör. Därför tänker jag nu deklarera att jag har drabbats av en mansförkylning. Jag ska, med undantag för ett par vändor ner till köket för att hämta mat, ligga i min säng och tycka synd om mig själv. Hela dagen.

Ytterligare en dag

Idag är det fint väder, vilket väl är bra.

Just nu lever och andas jag följande ord;

"Jag vill inte vänta Jag vill ha dig nu Jag vill ha din mjuka hand i min i mörkret sliter mig itu

Det bor en satan i mitt hjärta Det bor en djävul i mitt bröst, som aldrig slutar skrika Kom och ge den pojken tröst

Är jag ditt sista misstag? Är jag en man för vild och skör? Är det mörkt på havets botten? Är det mörkt där hjärtat dör? Är det för sent nu efter så många år? Jag blir äldre, men skräcken består Vill hem, måste skydda mig Därför drömmer jag ensam Därför älskar jag dig"

Från Martin Stenmarcks låt "Hem"

God morgon världen!

Gick upp 06.34 och ska snart traska i väg mot skolan som börjar 08.15.

Back to normal, so to speak....

Och så var det bara du...

Det finns två personer som gör att jag går upp på morgonen. Den ena är jag och den andra är du. Det finns så mycket som jag vill berätta för dig. Det finns så mycket som jag minns bara så att jag ska kunna berätta det för dig. Allt som jag tror att du vill veta om mig, det vill jag minnas.

Jag funderar mycket på dig och mig. Faktiskt väldigt mycket. Du är en väldigt stor del av mitt liv. Jag funderar mycket över hur vi kommer att bli. Hur det kommer att bli när det bara är du och jag. Tillsammans.

Det finns till och med saker som jag inte berättar för någon annan bara för att jag vill att du ska få höra dem först. Jag bokmärker de sakerna och stoppar in det längst in i mitt hjärta. Det är inte mina hemligheter, det är dina. Du kommer att få höra det som ingen fått höra förut.

Du kommer att vända ut och in på mig. Men bara för att jag vill det.

Jag vet att jag väntar på dig och bara dig, så kan du inte komma snart? Jag tror jag ser dig nästan överallt nu. Men när jag ser att det inte är du så mister jag dig igen. Det blir svårare och svårare att mista dig för varje gång.

Dagarna blir bara längre och längre, snart blir det nog till veckor. Efter det blir de till år.

Det gör väldigt ont just nu. För jag saknar dig mer än någon annan någon sin kommer att förstå. Hur ska det kunna veta hur mycket du betyder för mig? Du är ju min. Bara min.

Jag vet att jag väntar på dig och bara dig, så snälla kan du inte komma nu?

Första dagen...

... började med tre timmars hål timme. Och sen var det lektioner till kl 17.20.

Jag kommer och dö. I alla fall nästan. Eller jo, jag kommer helt klart att dö. Föreställ er följande;
35 timmars skolvecka. Tre fysik b lektioner, tre matte d lektioner, tre kemi b lektioner per vecka. Detta plus biologi b, samhällskunskap, religionskunskap, engelska c, måleri och filosofi. Och så toppar vi det med ett projektarbete a 100 poäng.

Japp, jag kommer att dö. Men inte snabbt, utan långsamt. Som svenska lärarinnan så fint uttryckte det; "Ni kommer att gå på era bara knän den här terminen...."